Gunnarps kyrka – här är så mycket nytt nuförtiden!

Att resa från kusten till inlandet och Gunnarps socken är ett nöje i sig. Väljer man de mindre vägarna får man uppleva hur rikt och skiftande landskapet är.
Det har förmodligen funnits en kyrka i Gunnarp sedan 1200-talet. Den nuvarande stod färdig 1756 och är en av Hallands få träkyrkor. Vad som gör den extra sevärd är de livfulla målningarna som Henrik Andersson Wibeck från Varberg utförde år 1782. Vid Gunnarps kyrka inträffade en tragikomisk episod 1692, som samtidigt är ett härligt bevis på att människor tänkte i samma banor – då som nu!

I slutet av 1600-talet utfärdades stadgan om eder och sabbatsbrott. Denna kungliga förordning innehöll en hel rad regler och förbud kring till uppförande. Bland annat skrevs att en straffstock skulle ställas upp vid varje kyrka. Med tiden kom straffstocken att nyttjas i anslutning till allehanda småbrott. Att sitta i stocken var ett skamstraff, och anledningen till att den placeras vid kyrkan var just att alla i socknen samlades vid kyrkan varje vecka och då fick syndaren utstå församlingens spott och spe.

Mårten Bengtsson var bonde från Sotanäs i Gunnarps socken. År 1692 hade Gunnarpsborna fått sin stock uppsatt på kyrkogården, och denna nymodighet var inget som föll den gamle Mårten i smaken. Allt hade varit väl i bygden under hans liv, och i hans ögon fanns det ingen anledning till att montera upp denna nymodighet utanför Guds hus.

Åttonde söndagen efter trefaldighet var det som vanligt gudstjänst i Gunnarps kyrka. Det hade ringt, och folket samlades för att gå in i kyrkan. Klockaren stod och tittade på den nya stocken som precis kommit på plats. Gamle Mårten kom fram till klockaren och fällde en bitter kommentar:
– Våra förfäder hade minsann inte någon stock på kyrkogården, och då var allt så gott som det är nu. Här är så mycket nytt nuförtiden! (Låter den sista meningen bekant?)
Klockaren svarade Mårten:
– Vem kan förvägra Konungens förordning?
– Kungen kommer väl inte hit till kyrkan, menade Mårten.
Mårten ropade sedan till gemene man som stod utanför kyrkan:
– Förbanna dem som burit hit stocken. Kommen, låther oss Kastan i åån!

Att offentligt uppmana sockenmännen att slänga straffstocken i Ätran var inte allt för begåvat. Han hade därigenom uppmanat församlingen att inte lyda en Kunglig Majestäts order. Detta var liktydigt med uppvigling! Naturligtvis blev det rättegång av det hela.
Vid tinget tillfrågades Mårten vad han hade att säga härtill. Han svarade ångerfullt:
– Gud nåde mig, arma syndare. Det var i oförstånd som jag yttrade dessa ord.
Mårtens husbonde, överste Fugel, hade utsänt sin fullmäktige Jacob Ellers, som försökte hjälpa den underlydande bonden. Jacob försökte hävda att Mårten var en enfaldig person som egentligen inte menat så illa som det uppfattats, och bad därför på Mårtens vägnar om nåd i stället för rätt.

Förslaget att kasta stocken i ån visade sig bli kostsamt. För detta fick han böta 40 mark (=10 daler silvermynt). Detta var inte det värsta. På kyrkogården hade han ju dessutom slängt ur sig en förbannelse mot de män om burit dit stocken. För detta fick han böta hela 50 daler silvermynt. Detta var fantasisummor som han omöjligen kunde betala. Då föreskrev lagen att brottslingen skulle straffas på annat sätt. Mårten dömdes till uppenbar kyrkoplikt – och naturligtvis, som en extra slutkläm, fick han även sitta i den förhatliga stocken fyra söndagar i rad! Vad kunde vara mer lämpligt i detta fall?