Gamla Stan – ett bråk som kunde slutat vid stupstocken

Att vandra i Gamla Stan är att förflytta sig ett par hundra år tillbaka i tiden. Men den idyll med blomsterprakt och välskötta byggnader vi ser i dag speglar inte alltid livet i Falkenberg för 300 år sedan.

Vi går till midsommardagen 1730. Karen Bengtsdotter var inte i kyrkan – trots att högmässan pågick. Hon var i stället i luven på sin vuxna dotter Helena Lindh.

Stadsbudet Johan Nilsson hörde hur Helena skällde sin mor för att vara ”en gammal hora och tjuvkona”. Han skyndade dit för att få stopp på det okristliga uppförandet. Väl framme såg han att kvinnorna slet och drog i varandras hår. En sopkvast verkade de dessutom ha som tillhygge. När de nu blev tagna på bar gärning släppet de genast greppet om varandra. De vädjade att vittnet inte skulle anmäla dem.

Allt slutade i rätten. Helena förklarade att hon om morgonen varit i staden och skaffat mjölk till sina barn. Hon hade ställt mjölken på en kista i förstugan, men då hade moderns katt vält ut den. Det var anledningen till att hon blev vred. I själva verket hade hon inte svurit åt modern, utan det var åt katten, försökte hon ursäkta sig.
Problemet var att fjärde budet i Bibeln tolkades bokstavligt. Man skulle hedra sin fader och moder. Den som slog sina föräldrar skulle dömas till döden. Det spelade ingen roll hur ringa slagsmålet var. Det behövde varken bli sår eller blåmärken för en fällande dom. Det var själva symbolhandlingen som var belagd med dödsstraff.
Helena bad om nåd i stället för rätt. Modern vädjade också att rätten måste skona dotterns liv. Helena förklarade dessutom att hon bara försökt få fatt i sopkvasten, så att modern inte skulle slå henne (vilket inte alls skulle ha bedömts lika hårt).
Bevisläget var svårt. Enligt vittnet hade Helena svurit åt modern och dragit henne i håret, men Helena hävdade enträget att orden riktats mot katten. Rätten valde därför att hellre fria än fälla. Helena fick i stället plikta med 14 dagars fängelse för att under sabbaten ha grälat samt bannat katten.

Text: Andreas och Anna Karlsson