Gällareds kyrkogård – hädelsen 1725

Gällareds kyrkogård ingår i Ekomuseum – Skogsbygden. Kyrkogården är smått unik med sin stora samling av äldre gravstenar. Dessa har omsorgsfullt renoverats så att texterna går att läsa. Stenarna härrör från 1600-talet och fram till 1800-talet.

En lördagseftermiddag våren 1725 stod Herlack Hansson i Skog på Gällareds kyrkogård. I handen hade han en spade. Ett dystert arbete väntade. Han skulle hjälpa sina grannar att gräva en grav.
Generationer av Gällaredsbor låg i myllan i väntan på uppståndelsen. Det var därmed mer eller mindre oundvikligt att stöta på kvarlevor. När dessa ben blottades sade några i sällskapet:
– Herre Gud, vad vill det bliva för ett mudderverk när dessa en gång skall återfå liv?
Om vi får tro på Tore Persson i Norrskog kunde inte Herlack låta bli att svara på frågan.
– Ju i fanenom! (”i fans namn”)

Tron på uppståndelsen var bokstavlig. Benknotorna skulle åter bli omgivna av kött – kroppen skulle reinkarneras när den yttersta dagen var kommen. Att ifrågasätta detta faktum var en grov hädelse.
Herlacks gudshån kom kyrkoherden, herr Lars Erynander, till känna. Den 10 februari 1726 låg ärendet på Fauråstingets bord för dom. En förtvivlad Herlack hävdade att han var helt oskyldig. I själva verket var det Tore Persson i Norrskog som hade ljugit om honom. Detta på grund av det hat och den ovänskap som rådde dem emellan. Kort innan hade de båda nämligen råkat i slagsmål, och genom vittnesmålet försökte Tore nu få honom på fall, hävdade Herlack.
Herlack hade en helt annan version av vad som inträffat. Hans bror Anders Hansson hade anmodat honom att följa med till Norrskog. Det hade han dock vägrat, eftersom det var så långt att gå. Anders föreslog då att de kunde gå en annan väg som skulle vara kortare. Herlack hade då sagt ”i fanenom” samtidigt som han vänt sig om till grannarna som stod vid andra änden av graven, som just då råkade tala om de dödas uppståndelse. Herlack skulle tröstande ha sagt till männen som hittat benresterna:
– Det bliver säkerligen förändring med de dödas ben när de en gång skola uppstå. De behåller nog inte det skicket som de haft i graven.

Några av vittnena var svävande kring vad som hade inträffat, men Torbjörn i Månagärde var mer precis. Direkt efter att de förundrats över hur människobenen skulle kunna få liv igen, hade han hört Herlack säga ”i fanenom”.

Rätten var skeptisk till Herlacks förklaring. Den måste ha framstått som en krystad efterkonstruktion, men Herlack ville inte erkänna något. Allt hade handlat om att han inte ville gå en genväg till sin bror, och att de övriga hade missförstått honom.

Fauråstinget skriver i sin dom att vittnena samstämmigt hade hört Herlack säga de grova orden.
Det fanns dock flera saker som talade till Herlacks fördel. Han hade inte vid något annat tillfälle yttrat att de döda inte skulle kunna förvänta sig någon uppståndelse. Man hade också dragit slutsatsen att Herlack var kunnig i kristendomen och det inte gick att misstänka honom för någon sådan ”fördömmelig wahntro”. Det var också fullt möjligt att vittnena helt enkelt inte uppfattat att Herlack pratat med sin bror.
Han frikändes därför från anklagelserna om vantro.

Episoden om Herlack visar hur känsligt det var att på något sätt yttra ord som kunde uppfattas som ett ifrågasättande av religionen.
Vad riskerade Herlack för straff om han hade fällts? I kyrkolagen skrivs att de som spred ut villfarande meningar och inte rättade sig efter allvarliga förmaningar, skulle efter laga rannsakning och dom räknas som en avfälling. Detta innebar också att han eller hon skulle landsförvisas.

Text: Andreas och Anna Karlsson