Anna och Andreas historiska pärlor

Svartrå kyrka är en pärla med sina ålderdomliga inventarier och livfulla takmålningar. Den mest kända målningen är förstås djävulen uppe på orgelläktaren som spelar kort. På kyrkogården har äldre gravstenar omsorgsfullt restaurerats och rests på nytt. Det var just på denna kyrkogård som en udda episod inträffade pingstdagen 1722. Den pensionerade ryttarkorpralen Anders Frisk stod ute och väntade på att få höra Guds ord i kyrkan. Dagen till ära hade han på sig sin gamla militärhatt med band av guldgalon. Detta var inte lyckat. Vid denna tid fanns en rad s.k. överflödsförordningar, som skulle begränsa lyxkonsumtion. Vackra kläder, smycken, exklusiv mat och dryck lockade då som nu. Att sukta efter världsliga ting sågs som okristligt, samtidigt som importvaror dränerade statskassan. Därför fanns en rad regler som styrde hur ”fina” kläder man fick ha och vilken typ av mat som fick serveras på bröllop och gästabud. Brukligt var att man ville klä sig fint när man gick i kyrkan, och denna dag gjorde lagens män en razzia. Man mätte bredden på knypplingar och hur stora spetsarna på mössorna var. Män och kvinnor åkte fast. Även Anders haffades och i maj 1722 ställdes han inför rätta. Anders fick till ett försvarstal där han försökte spela på rättens känslor. Hatten hade han burit när han med livet som insats tjänade konungen, när han stridit för fäderneslandet, kommit i dansk fångenskap, och slutligen lyckats rymma för att med liv och blod åter få tjäna konungen. Då borde han också få bära den på kyrkogården. Domstolen inspekterade hatten noga. De kom fram till att den var sliten och att guldglansen var borta. Man nöjde sig därför med att bara dela ut en varning. Straffet hade annars varit dryga böter eller fängelse. Text: Andreas och Anna Karlsson

Steningekusten är det nya namnet på de gamla naturreservaten Stensjöstrand och Steninge. Här finns kusthed med stenstränder, sandmarker, klapperstensfält, klippor och mindre områden med lövträd. På betesmarkerna strövar islandshästar och betande får. En ljummen kväll går det att välja ut en egen klippa och njuta av en magisk solnedgång. På hösten kan man vandra på de vindpinade stränderna och känna saltstänken i ansiktet. Naturreservatet har sin tjusning under alla årstider. Hallandskusten må vara fridfull och idyllisk, men den ruvar också på dramatisk historia. Vi beger oss till oktober 1675. En månad tidigare hade Danmark förklarat Sverige krig, i det som senare kommit att kallas Skånska kriget. Frågan var om Halland fortsatt skulle vara en svensk provins, eller om hallänningarna efter kriget åter skulle lyda under Danmark. När soldater och båtar skymtades på håll var det inte givet om det var svenskar eller danskar. Vakthållning kunde vara en fråga om liv och död. Vid Stensjö placerade man i all hast ut män från bygden för att spana. Men, att sätta odrillade bönder på denna post kunde vara en utmaning. Spåren av detta ser vi i domböckerna. Den 5 oktober 1675 läste länsmannen Sven Persson i Lynga upp namnen på en lång rad män som skulle prövas inför lag och rätt vid Årstads häradsting. Samtliga män hade varit posterade som vakter vid Stensjö. Disciplinen hade dock inte varit den bästa hos bönderna. Vi kan misstänka att de tog hjälp av spriten för att hålla sig pigga och vakna. Mitt i natten hade de börjat skjuta och skrika. Det ville sig inte bättre än att generalen och hans folk på Stensjö säteri först trodde att danskarna var komna! Generalen skickade ut folk som skulle förmana vakterna ”at holla sigh rolige” (att hålla sig lugna), men trots detta fortsatte männen att föra oväsen och fyra av sina bössor. De instämda bönderna meddelade undvikande att de skulle svara på anklagelserna vid nästa ting. Så skedde nu inte, utan målet rann ut i sanden. Text: Andreas och Anna Karlsson

Gällareds kyrkogård ingår i Ekomuseum – Skogsbygden. Kyrkogården är smått unik med sin stora samling av äldre gravstenar. Dessa har omsorgsfullt renoverats så att texterna går att läsa. Stenarna härrör från 1600-talet och fram till 1800-talet. En lördagseftermiddag våren 1725 stod Herlack Hansson i Skog på Gällareds kyrkogård. I handen hade han en spade. Ett dystert arbete väntade. Han skulle hjälpa sina grannar att gräva en grav. Generationer av Gällaredsbor låg i myllan i väntan på uppståndelsen. Det var därmed mer eller mindre oundvikligt att stöta på kvarlevor. När dessa ben blottades sade några i sällskapet: - Herre Gud, vad vill det bliva för ett mudderverk när dessa en gång skall återfå liv? Om vi får tro på Tore Persson i Norrskog kunde inte Herlack låta bli att svara på frågan. - Ju i fanenom! (”i fans namn”) Tron på uppståndelsen var bokstavlig. Benknotorna skulle åter bli omgivna av kött – kroppen skulle reinkarneras när den yttersta dagen var kommen. Att ifrågasätta detta faktum var en grov hädelse. Herlacks gudshån kom kyrkoherden, herr Lars Erynander, till känna. Den 10 februari 1726 låg ärendet på Fauråstingets bord för dom. En förtvivlad Herlack hävdade att han var helt oskyldig. I själva verket var det Tore Persson i Norrskog som hade ljugit om honom. Detta på grund av det hat och den ovänskap som rådde dem emellan. Kort innan hade de båda nämligen råkat i slagsmål, och genom vittnesmålet försökte Tore nu få honom på fall, hävdade Herlack. Herlack hade en helt annan version av vad som inträffat. Hans bror Anders Hansson hade anmodat honom att följa med till Norrskog. Det hade han dock vägrat, eftersom det var så långt att gå. Anders föreslog då att de kunde gå en annan väg som skulle vara kortare. Herlack hade då sagt ”i fanenom” samtidigt som han vänt sig om till grannarna som stod vid andra änden av graven, som just då råkade tala om de dödas uppståndelse. Herlack skulle tröstande ha sagt till männen som hittat benresterna: - Det bliver säkerligen förändring med de dödas ben när de en gång skola uppstå. De behåller nog inte det skicket som de haft i graven. Några av vittnena var svävande kring vad som hade inträffat, men Torbjörn i Månagärde var mer precis. Direkt efter att de förundrats över hur människobenen skulle kunna få liv igen, hade han hört Herlack säga ”i fanenom”. Rätten var skeptisk till Herlacks förklaring. Den måste ha framstått som en krystad efterkonstruktion, men Herlack ville inte erkänna något. Allt hade handlat om att han inte ville gå en genväg till sin bror, och att de övriga hade missförstått honom. Fauråstinget skriver i sin dom att vittnena samstämmigt hade hört Herlack säga de grova orden. Det fanns dock flera saker som talade till Herlacks fördel. Han hade inte vid något annat tillfälle yttrat att de döda inte skulle kunna förvänta sig någon uppståndelse. Man hade också dragit slutsatsen att Herlack var kunnig i kristendomen och det inte gick att misstänka honom för någon sådan ”fördömmelig wahntro”. Det var också fullt möjligt att vittnena helt enkelt inte uppfattat att Herlack pratat med sin bror. Han frikändes därför från anklagelserna om vantro. Episoden om Herlack visar hur känsligt det var att på något sätt yttra ord som kunde uppfattas som ett ifrågasättande av religionen. Vad riskerade Herlack för straff om han hade fällts? I kyrkolagen skrivs att de som spred ut villfarande meningar och inte rättade sig efter allvarliga förmaningar, skulle efter laga rannsakning och dom räknas som en avfälling. Detta innebar också att han eller hon skulle landsförvisas. Text: Andreas och Anna Karlsson

Att vandra i Gamla Stan är att förflytta sig ett par hundra år tillbaka i tiden. Men den idyll med blomsterprakt och välskötta byggnader vi ser i dag speglar inte alltid livet i Falkenberg för 300 år sedan. Vi går till midsommardagen 1730. Karen Bengtsdotter var inte i kyrkan – trots att högmässan pågick. Hon var i stället i luven på sin vuxna dotter Helena Lindh. Stadsbudet Johan Nilsson hörde hur Helena skällde sin mor för att vara ”en gammal hora och tjuvkona”. Han skyndade dit för att få stopp på det okristliga uppförandet. Väl framme såg han att kvinnorna slet och drog i varandras hår. En sopkvast verkade de dessutom ha som tillhygge. När de nu blev tagna på bar gärning släppet de genast greppet om varandra. De vädjade att vittnet inte skulle anmäla dem. Allt slutade i rätten. Helena förklarade att hon om morgonen varit i staden och skaffat mjölk till sina barn. Hon hade ställt mjölken på en kista i förstugan, men då hade moderns katt vält ut den. Det var anledningen till att hon blev vred. I själva verket hade hon inte svurit åt modern, utan det var åt katten, försökte hon ursäkta sig. Problemet var att fjärde budet i Bibeln tolkades bokstavligt. Man skulle hedra sin fader och moder. Den som slog sina föräldrar skulle dömas till döden. Det spelade ingen roll hur ringa slagsmålet var. Det behövde varken bli sår eller blåmärken för en fällande dom. Det var själva symbolhandlingen som var belagd med dödsstraff. Helena bad om nåd i stället för rätt. Modern vädjade också att rätten måste skona dotterns liv. Helena förklarade dessutom att hon bara försökt få fatt i sopkvasten, så att modern inte skulle slå henne (vilket inte alls skulle ha bedömts lika hårt). Bevisläget var svårt. Enligt vittnet hade Helena svurit åt modern och dragit henne i håret, men Helena hävdade enträget att orden riktats mot katten. Rätten valde därför att hellre fria än fälla. Helena fick i stället plikta med 14 dagars fängelse för att under sabbaten ha grälat samt bannat katten. Text: Andreas och Anna Karlsson

På Sjönevads gästgivaregård har resande serverats mat och dryck under många hundra år. Gästgiveriet ligger intill Sjönevadssjön där man kan bada och paddla. Sommartid arrangeras en årlig spelmansstämma och även den stora marknaden som lockar upp mot 50 000 besökare. Marknad har hållits årligen i Sjönevad sedan början av 1800-talet, och nyligen firade den 200 år. Men, nu beger vi oss till gästgiveriet och år 1735 – närmare bestämt fjärdedag pingst. På sabbatsdagarna gällde det att uppföra sig kristligt och gudfruktigt. Att fylla sig med öl och brännvin efter att ha varit i kyrkan gick inte för sig. Vi hittar mängder med rättsprocesser där personer anklagats för att ha varit onyktra i kyrkan, men det är sällan som vi stöter på rättegångar där någon lagförs bara för att ha varit drucken på en helgdag. Något generellt förbud mot onykterhet på vardagar hade inte funnits tidigare. Så länge som man inte gjorde sig skyldig till brott eller uppträdde allt för illa så gick man säker för lagens män. Det var först år 1733 som det kom en skärpning av lagen. Eftersom den normala måltidsdrycken var öl, samtidigt som det ansågs att en sup eller två stärkte hälsan, så torde var och varannan person mer eller mindre dagligen ha varit lite rund under fötterna. Anders Persson i Yttre Mosilt helgade inte sabbaten. I stället satte han sig på gästgiveriet och hinkade i sig starka drycker. Tyvärr blev det något glas för mycket. I september stämde kronolänsmannen Johan Petter Sevelius in Anders för att ha ”öfwerlastat sig med swalg ock dryckenskap”. Anders erkände att han förvisso hade varit lite rusig, men nekade bestämt till att ha supit sig drucken på något sätt. Bevisläget var gott för åklagaren eftersom gärningen hade inträffat på Sjönevads gästgivaregård bland andra gäster. Tre oberoende vittnen kunde berätta hur Anders raglade och hade svårt att komma upp på sin häst. Det var uppenbart att han var onykter. Anders slog ifrån sig anklagelserna och hävdade att han minsann inte var mer drucken än någon av följeslagarna. Rätten menade i sin resolution att det inte rådde något tvivel om Anders tillstånd, eftersom tre samstämmiga vittnen sett att han varit rusig. Med hänvisning till den kungliga förordningen från den 17 april 1733 ålades Anders att plikta fem daler silvermynt. Om han inte mäktade med böterna väntade fängelse i fyra dagar. Denna nya lag måste ha tagits med en klackspark av många. Fylleri som sådant beivrades i princip inte av rättsväsendet före år 1733. Det var först när fyllebulten begick ett annat brott som han eller hon ställdes inför rätta – exempelvis uppfört sig illa i kyrkan, slagits eller svurit åt någon. I samband med slagsmål och okvädingsord så ”ursäktade” man sig i stället med att man hade varit drucken. Rättsfallet från Sjönevad är inte unikt, men i alla fall ovanligt. Kanske var det just för att Anders Persson var drucken på en söndag som kronolänsmannen ville pröva den nya lagen. Text: Andreas och Anna Karlsson

Att resa från kusten till inlandet och Gunnarps socken är ett nöje i sig. Väljer man de mindre vägarna får man uppleva hur rikt och skiftande landskapet är. Det har förmodligen funnits en kyrka i Gunnarp sedan 1200-talet. Den nuvarande stod färdig 1756 och är en av Hallands få träkyrkor. Vad som gör den extra sevärd är de livfulla målningarna som Henrik Andersson Wibeck från Varberg utförde år 1782. Vid Gunnarps kyrka inträffade en tragikomisk episod 1692, som samtidigt är ett härligt bevis på att människor tänkte i samma banor – då som nu! I slutet av 1600-talet utfärdades stadgan om eder och sabbatsbrott. Denna kungliga förordning innehöll en hel rad regler och förbud kring till uppförande. Bland annat skrevs att en straffstock skulle ställas upp vid varje kyrka. Med tiden kom straffstocken att nyttjas i anslutning till allehanda småbrott. Att sitta i stocken var ett skamstraff, och anledningen till att den placeras vid kyrkan var just att alla i socknen samlades vid kyrkan varje vecka och då fick syndaren utstå församlingens spott och spe. Mårten Bengtsson var bonde från Sotanäs i Gunnarps socken. År 1692 hade Gunnarpsborna fått sin stock uppsatt på kyrkogården, och denna nymodighet var inget som föll den gamle Mårten i smaken. Allt hade varit väl i bygden under hans liv, och i hans ögon fanns det ingen anledning till att montera upp denna nymodighet utanför Guds hus. Åttonde söndagen efter trefaldighet var det som vanligt gudstjänst i Gunnarps kyrka. Det hade ringt, och folket samlades för att gå in i kyrkan. Klockaren stod och tittade på den nya stocken som precis kommit på plats. Gamle Mårten kom fram till klockaren och fällde en bitter kommentar: - Våra förfäder hade minsann inte någon stock på kyrkogården, och då var allt så gott som det är nu. Här är så mycket nytt nuförtiden! (Låter den sista meningen bekant?) Klockaren svarade Mårten: - Vem kan förvägra Konungens förordning? - Kungen kommer väl inte hit till kyrkan, menade Mårten. Mårten ropade sedan till gemene man som stod utanför kyrkan: - Förbanna dem som burit hit stocken. Kommen, låther oss Kastan i åån! Att offentligt uppmana sockenmännen att slänga straffstocken i Ätran var inte allt för begåvat. Han hade därigenom uppmanat församlingen att inte lyda en Kunglig Majestäts order. Detta var liktydigt med uppvigling! Naturligtvis blev det rättegång av det hela. Vid tinget tillfrågades Mårten vad han hade att säga härtill. Han svarade ångerfullt: - Gud nåde mig, arma syndare. Det var i oförstånd som jag yttrade dessa ord. Mårtens husbonde, överste Fugel, hade utsänt sin fullmäktige Jacob Ellers, som försökte hjälpa den underlydande bonden. Jacob försökte hävda att Mårten var en enfaldig person som egentligen inte menat så illa som det uppfattats, och bad därför på Mårtens vägnar om nåd i stället för rätt. Förslaget att kasta stocken i ån visade sig bli kostsamt. För detta fick han böta 40 mark (=10 daler silvermynt). Detta var inte det värsta. På kyrkogården hade han ju dessutom slängt ur sig en förbannelse mot de män om burit dit stocken. För detta fick han böta hela 50 daler silvermynt. Detta var fantasisummor som han omöjligen kunde betala. Då föreskrev lagen att brottslingen skulle straffas på annat sätt. Mårten dömdes till uppenbar kyrkoplikt - och naturligtvis, som en extra slutkläm, fick han även sitta i den förhatliga stocken fyra söndagar i rad! Vad kunde vara mer lämpligt i detta fall?

År 1908 gjordes en oväntad upptäckt i Fagereds socken. I markerna inte långt från Fagereds samhälle hittades ett antal ofullbordade ämnen till dopfuntar! Dopfuntarna har kommit att kallas Fageredsfuntar och anses vara från 1200-talet. Efter att dopfuntarna upptäcktes fördes de till museum i Lund där de förvarades i nästan 100 år. Nu är två arbeten återbördade till sin ursprungliga plats inte långt från Fagereds samhälle. Funtaliden är numera ett rofullt friluftsmuseum där man kan beskåda de ofullbordade ämnena. Där finns en kort promenadslinga med skyltar som skildrar det mödosamma arbetet att hugga funtar. De utplacerade bänkarna gör Funtaliden till en perfekt plats för en picknick. Men nu skall vi berätta om vad som händer i markerna runt Fagered för drygt 300 år sedan. Hösten 1722 började göra sitt intåg. Två veckor innan Mickelsmäss var Erik Svensson i Bösteshult ute i markerna. Då fick han syn på sin själasörjare, den färgstarke Nils Bagge. Prästen var i full färd med att driva svin ut ur gärdet. Djuren såg ut att tillhöra Per Nilsson i Tofta. Prästen hanterade djuren illa. Han skickade sin bandhund på svinen och han slog ”grymmerligen” på dem med en stake som han hade i handen. Två av svinen klarade sig undan någorlunda väl, men det tredje fick prästens hund fatt i. Bandhunden skadade svinet så illa att det blev kvar på marken. De oskadda djuren förde han mot sitt eget fähus. Varför gick kyrkoherden lös på Pers svin? Jo, de hade tagit sig ut i prästens gärde och själasörjaren ville inte ha dem där. De kunde fördärva hans grödor! Om vi får tro på vittnena så fanns det ingen anledning för prästen att bli så upprörd. Dagen innan hade han nämligen bärgat all sin säd. Med andra ord torde inte svinen ha kunnat göra någon direkt skada. Det handlade snarare om principen att djuren inte skulle ge sig in på markerna. Den 16 oktober 1722 hade Per stämt sin präst till Fauråstinget. Svinet hade dött, och nu anklagade han Nils Bagge för att ha slagit ihjäl djuret. Han begärde upprättelse och skadestånd för det inträffade. Prästen nekade först till alla anklagelser, men Per hade förberett sig. Han kallade fram Erik Svensson i Bösteshult till vittne. Han berättade allt han hade sett. Nu började det bli svårt för prästen att slingra sig. Skrivaren noterar i protokollet att Nils Bagge ”äntligen” erkände att Eriks vittnesmål var korrekt. Däremot menade han att Pers svin under hela sommaren hade tagit sig in på hans gärde och orsakat stor skada. Prästen begärde därför att få uppskov till nästa ting så att han kunde stämma in vittnen. Han menade också att han hade blivit stämd med så kort varsel att han inte hunnit förbereda sig ordentligt. Tingsrätten tog inte hänsyn till prästens undanflykter. Med hänvisning till brottmålsbalkens 44:e kapitel såg man det som skäligt att Per Nilsson skulle få full betalning för det ihjälslagna svinet. Djuret taxerades till tre daler silvermynt. Därtill fick prästen böta tre mark för sitt våldsamma agerande. Han fick också stå för Pers utlägg i samband med rättegången. Fageredsprästen var en man som ofta hamnade i hetluften – ibland som åtalad, ibland som sakförare! Text: Andreas och Anna Karlsson

På gränsen mellan Falkenberg och Varberg ligger Åkulla Bokskogar. Det är ett stort naturområde med ett tjugotal sjöar och flera naturreservat. Här finns vandringsstigar som passar hela familjen. Allt från en promenad med barnvagnen till ett tufft löppass genom de mäktiga bokskogarna. Här finns möjlighet till att fiska, paddla och titta på sevärdheter. Vintertid finns konstsnöspår för skidåkning. Trä och virke var då som nu en viktig råvara. Bönderna behövde brännved, gärdsgårdsvirke och timmer för att bygga hus. Allteftersom befolkningen ökade, blev behovet större. Samtidigt behövde Kronan virke av hög kvalitet, bland annat till skeppsbyggeri. Till örlogsflottan behövdes virke av bästa sort. För att säkra tillgången på skeppsvirke var alla ekar Kronans träd – även om de växte på bönders mark. Den som fällde en ek på sin mark stal från konungen! Vid upprepade brott väntade dödsstraff! Fortfarande in på 1810-talet var straffet för att olovligt fälla eller skada en ek, dryga böter eller en månads fängelse på vatten och bröd. När vi beger oss till år 1741 och två män som huggit i Åkulla, så var det sannerligen inte tal om att de hade fått några tillstånd … Den 10 november hade Olof Andersson och Sven Andersson från Åkulla stämts in till Himletinget. De stod anklagade för att ha huggit ned en ek och en bok på hemmanets ägor. I åklagarens frånvaro var det skogvaktaren själv, Torsten Stenström, som lade fram fallet. Sven och Olof kunde inte neka. De kunde inte heller ursäkta sig med mer än att träden var oumbärliga för den. Försvarstalet dög inte. Rätten dömde männen till att böta två gånger nio daler silvermynt. Därutöver skulle de betala skadestånd till Kronan, 12 öre för eken och 16 öre för boken. Sven och Olof ålades ytterligare ett straff. För att ersätta de fällda träden skulle de i stället plantera två unga telningar – en bok och en ek. De skulle vårda de båda träden till dess att de vuxit sig så stora att de inte längre riskerade skadas av betande boskap. Det sista straffet kan låta mer symboliskt. Men, om du pustar ut under en knotig gammal ek efter en löprunda i Åkulla, kan det ju faktiskt vara precis detta träd som Sven och Olof ålades att plantera hösten 1741! Text: Andreas och Anna Karlsson

Byn Berte i Slöinge socken är mest känd för sin kvarnverksamhet – en mjölnartradition som finns dokumenterad ända tillbaka till 1500-talet. Berte museum som skildrar ”Livet på landet” är ett sevärt besöksmål med många kulturhistoriska föremål från trakten. Men genom arkiven kan vi också bekanta oss med några av invånarna i Berte på 1600-talet. Påskhögtiden 1657 var precis avslutad. När folket i Slöinge socken åter skulle glädjas åt Jesu uppståndelse, blev det i stället en sorgens tid för Anders Torsson i Berte. En röst hade tystnat i stugan. Det var en av hans söner som hade lämnat jordelivet. Två av gästerna på det obligatoriska jordfärdsölet var Nils Degen (=klockare) i Eftra och Lars Andersson i Berte. Nils och Lars kunde inte hålla sams under sorgestunden. Anders gick fram till klockaren och sa: - Förbannade dig om du inte vill som jag. Nils svarade: - Förbanna du mig. Konversationen upprepades en gång till, innan de tog varandra i hand och förlikades. De båda gick ut en sväng. Snart kom de in och satte sig mitt emot varandra. Lars skällde då på klockaren: - Du est en Hore-pærs! (Du är en horepressare.) Männen rusade ut ur stugan igen, och nu tog de till knytnävarna. I röran föll klockarens hatt av. Lars fick syn på detta och slet åt sig huvudbonaden. Nu kunde han inte motstå frestelsen att kasta ned den i ån. Jon i Slöinge var dock snabb och kunde snart fiska upp den ur vattnet igen, innan den hann flyta iväg för långt. Bråket eskalerade, och snart kom knivarna fram. Lars blev allvarligt stucken men överlevde, och det är på grund av knivslagsmålet och den efterföljande rättegången som episoden är bevarad till eftervärlden. Det var inte bara mordförsöket som rannsakades. Ett av de vanligaste brottsmålen för var ärekränkning, och att blir beskylld för att vara en horepressare var förstås en grov förolämpning. Genom domböckerna ser vi att såväl Nils Degen som Lars Andersson inte alltid var Guds bästa barn. Kort efter denna episod blir klockaren indragen i en faderskapstvist där han beskylls för att ha avlat ett oäkta barn. (Det kanske fanns en logisk förklaring till att han skälldes för en horepressare...) Text: Andreas och Anna Karlsson

Hjulebergs gods i Abilds socken förknippas i dag med de enorma rhododendronbuskarna i parken. En dag om året har man öppet så att allmänheten kan beskåda blomsterprakten. Huvudbyggnaden som vi ser är från 1878, men godset är känt sedan år 1370. Hallands förste landshövding, Bengt Lilliehöök, köpte egendomen år 1662 och därefter blev Hjuleberg släktens huvudgods i många generationer. När Bengt avled år 1665 tog hans hustru Anna Ekeblad över som ägarinna. Till denna kvinna återkommer vi strax. Vi beger oss till år 1672. Det var en tid då trolldom och vidskepelse höll befolkningen i ett järngrepp. Djävulen sågs som en fysisk person. Denne svansprydda varelse med sitt eldsprutande gap kunde dessutom smyga runt varsomhelst och sätta sina klor i folk. Såväl män som kvinnor kunde även ingå pakter med satan. Alla dessa gärningar var självfallet belagda med dödsstraff. Mjölk, smör, tjuvmjölkning och förtrollad boskap är ständigt återkommande teman i trolldomens värld. Med hjälp av magiska verser eller ritualer kunde onda kvinnor kasta sjukdomar på grannars boskap eller göra så att sådden inte växte. När elaka rykten om trolldom uppstod kunde de vara svåra att utrota. Ont skvaller kunde dessutom bli riktigt farligt för den som pekades ut, så det gällde därför att stävja allt sådant prat. Inger Persdotter och hennes make Olof Månsson i Bössegård var bönder under fru Anna Ekeblad till Hjuleberg. Hustru Inger ansåg sig ha blivit rejält skymfad, och den 10 augusti 1672 begav hon sig till fru Ekeblad för att beklaga sig. Inger hade kommit ”i ord och Røchte” om att ägna sig åt vidskepligheter. Det var grannhustrun Malin Jensdotter som spridit ut skvallret. För ungefär nio år sedan hade Inger lånat en smörkärna av Malin. När hon haft kärnan hos sig skulle hon enligt Malin ha strukit trollsmör i den. Malin berättade att hon fick tillbaka kärnan samma dag som hon lånade ut den, och då hade där varit trollsmör på bottnen. Med hjälp av en spåna hade hon skrapat bort det gula och kastat på elden för att bli av med otyget. Trollsmör är en slemsvamp som växer på förmultnad ved och stubbar och bildar en vit eller gul massa. I folktron menade man att häxor använde sig av ett väsen som kallades för bjära eller trollhare för att stjäla mjölk från grannens kor. Bjäran spillde ibland lite av mjölken i skogen, vilket då kallades för trollsmör. Att smörja in någons kärna med trollsmör kunde bara betyda att man ägnade sig åt vidskepligheter. Det kan inte alltid ha varit lätt att vara frälsebonde och lyda under en adelsgård, men i vissa fall hade det sina fördelar. Blev man orätt behandlad hade man en stark man eller kvinna som kunde föra ens talan, och fru Ekeblad stämde in alla inblandade till tinget. Inför rätten kunde Malin inte bevisa sina påståenden. Inte heller hade hon vittnen som kunde intyga vad som verkligen funnits på bottnen av smörkärnan. Anklagelserna vilade på ytterst lösa grunder. Nu hade Malin inget annat val än att ta tillbaka sina ord. Hon förklarade hon att hon inte kunde säga något annat än att Inger var en ärlig dannemanshustru på alla sätt och vis. Hon bad om att få förlikas med grannkvinnan, vilket Inger gick med på. Inger hade agerat precis såsom man skulle när onda rykten riskerade att fördärva ens vandel. Ett kraftigt mothugg vid tinget brukade vara ett effektivt sätt att få tyst på lösmynta människor. Att tiga still och hoppas på att skvallret skulle dö ut var sällan rätt medicin. Genom domböckerna kan vi få åtskilliga inblickar i stort och smått kring Hjuleberg och de underlydande bönderna. I februari 1677 dyker en dramatisk episod upp. Danskarna hade plundrat i trakten och Hjuleberg hade inte klarat sig undan skövling. Nu vädjade fru Ekeblad till häradstinget att bönder i trakten som kommit över inventarier som tillhörde säteriet omedelbart skulle lämna tillbaka dessa. Annars skulle de stämmas för tjuveri. Anna Ekeblad levde ända fram till 1685 och hennes kista står fortfarande i det Lilliehöökska gravkoret i Abilds kyrka. Koret är inte öppet för allmänheten, men man kan beskåda hennes vapensköld på kyrkans utvändiga korvägg. Text: Andreas och Anna Karlsson

Runt Särestad finns gravfält från brons- och järnåldern. I de frodiga hagarna hittar man en nordlig del med resta stenar och en sydlig med fem stora stensättningar. På andra sidan vägen ligger en stor gravhög från bronsåldern som är sex meter hög och 35 meter i diameter. Enligt folksagan om Hagbard och Signe så gravsattes Hagbard här efter att ha dinglat i Hagbards galge som ligger två kilometer längre söderut. När man besöker platsen i gryning och skymning infinner sig en trolsk stämning. Vi lämnar förhistorisk tid och beger oss till 1695. Det var slåttertid och bönderna i Särestad arbetade för fullt med att bärga grässkörden. Efter avslutad skörd var det brukligt att slåtterfolket bjöds på en fest. Denna tillställning kallades slåttergänge eller slåtteröl. Vid detta tillfälle var det änkan Elin Svensdotter i Särestad som stod för kalaset. Nu ville det sig inte bättre än att Bengt Andersson i Särestad trasslade till det för sig. Dessvärre blev det några glas för mycket, vilket gjorde att han inte orkade ta sig till söndagens gudstjänst. Bengt ställdes inför rätta eftersom han uteblev från kyrkan. Att ljuga sig ur situationen var inte det lättaste, men Bengt gjorde ett tappert försök. Han hävdade att det inte var spriten som fick honom att bli hemma, utan att han hade ”fått ont i kroppen”. Nödlögnen var dömd att misslyckas. Självaste länsmannen hade nämligen bankat på hos Bengt efter gudstjänsten. Då hade Bengt precis tagit sig upp ur sängen, och yrvaket förklarat för lagens man att han ”hade druckit lite om natten”. Bengt dömdes till att sitta i stocken utanför kyrkan två söndagar i rad, och för sitt trotsiga uppförande på tinget blev det en penningbot! Text: Andreas och Anna Karlsson