Matkulturen i Falkenberg är omtalad. Såpass att den till och med skapar en annan sorts kultur. En attityd bland unga människor om att småstaden inte alls är något man flyttar ifrån. Tvärtom. Det genuina, nära och lokala gör att de faktiskt flyttar hit. Eller som Emilia gjorde – hon flyttade hem.
De spröda pappersblommorna svävar över den rustika bardisken. Stora, vita blad som för tankarna till japansk tradition och kreativt handarbete. Även borden pryds av de noggrant tillverkade blommorna. Kontrasten blir påtaglig i prästgårdens gamla lantliga uthus med rejäla träbalkar, tegelväggar och mörka toner.
”Jag gillar att vara kreativ även när jag inte jobbar. Virkar och skapar pappersblommor. Tycker om att skapa med händerna”.
Emilia Larsson är kökschef på Prostens pizza på Skrea Backe i Falkenberg. Om tjugo minuter öppnar hon för kvällen och i preppandet har hon precis plockat tillbehör i trädgården. Ätbara blommor.
”Vi jobbar alltid efter säsong och jag kan byta meny när jag vill. Har vi ogräs på pizzan så cyklar jag ett varv runt Ätran och plockar. I april gjorde vi en utflykt till Skåne och plockade ramslök”.
Restaurang- och matintresset har alltid funnits där och efter arbete på Öland, Åre och Abisko hamnade hon så småningom hemma i Falkenberg igen – bland vinrankorna och havsvindarna på Skrea Backe.
”Jag har verkligen fått växa här. Och hela backen ser bara möjligheter, aldrig några hinder”.
Gästerna trillar in och Emilia förbereder det senaste tillskottet på pizzamenyn. Den tunna degen fylls med en vit smet innan hon lägger på stekt lök och fläskfärs med chili och vitlök. Tillagningen i den gamla vedeldade brödugnen tar bara någon minut. Pizzan ryker, dess kanter är lätt krispiga och doften otrolig. Innan servering slicear hon pizzan och lägger på en sallad med mynta, koriander och asiatisk dressing. Även här blir kontrasten påtaglig mellan den färgglada pizzan och den rustika omgivningen.
”Jag har alltid tyckt om mat. När vi var små och familjen var bortbjuden så fick vi korv och makaroner med de andra barnen och jag och syrran var alltid avundsjuka på de vuxna som fick riktig mat”.
Gästernas dialekt är göteborgsk. Det är en onsdag i slutet av maj och de har åkt ganska många mil för besöket. Emilia ställer ner pizzan i mitten av bordet och ler med hela ansiktet när hon berättar om maten innan gästerna tar varsin slice.
”Jag drivs av att hela tiden få prova något nytt och hela tiden lära mig av det. Och det får jag vara med om här”.
