Meet a foodie

Doften av det nymalda kaffet sprider sig i lokalen på ett ögonblick. Bönorna kommer från södra Etiopien. Mr Mengeche Dersos gård i Gedeo för att vara exakt. Där odlas och plockas kaffebären. Eftersom bären på ett och samma träd mognar i omgångar plockas det under en lång tid. Därefter soltorkas de innan fruktköttet tas bort och bönorna kan plockas ut, förpackas och skickas till Falkenberg.

Det är något uppfriskande med människor som förändrar sin livsstil. De där som faktiskt gör. En utbildning, ett nytt boende, en ny stad. Inspirerande på något sätt. Och så finns ju de där som flyttar över halva landet och blir berömda grönsaksodlare.

Det finns några få fiskelägen kvar längs våra kuster. De fiskare som fortfarande ger sig ut varje natt förvaltar på så vis ett slags kulinariskt kulturarv. Ett skummande, salt, tångdoftande, soluppgångsvackert och måsskrikande arv.

Matkulturen i Falkenberg är omtalad. Såpass att den till och med skapar en annan sorts kultur. En attityd bland unga människor om att småstaden inte alls är något man flyttar ifrån. Tvärtom. Det genuina, nära och lokala gör att de faktiskt flyttar hit. Eller som Emilia gjorde – hon flyttade hem.

 Människor har i alla tider samlats kring måltiden. Kalas, picknick i naturen, bröllop, restaurangbesök. Men de allra viktigaste kanske ändå avnjuts i vardagen? Mellanmålet med barnen efter skolan. En helt vanlig kvällsmat med sina föräldrar. Eller den där återkommande frukosten med vännerna.

 Vi älskar nörderi i Falkenberg. Att matkulturen är så tillåtande föder i sin tur ytterligare nörderi. I en drömvärld lever vi så småningom i ett självspelande piano av kreativa matentusiaster som ständigt förökar sig och fortsätter bjuda Falkenberg på otroliga matupplevelser. Ebbe Iseborn är en sådan matentusiast som just slagit upp portarna till sitt eget Firenze.

Landskapet söder om Falkenberg är speciellt. Från den lilla slingriga vägen mellan Eftra och Ugglarp bjuder panoramavyn på böljande åkrar som likt vågor sköljer ner mot havet. Som om åkrarna själva bestämt att de är ett med Kattegatt.

Det är en ynnest att ha så nära till naturen. Eller nära till skafferiet om du frågar Mattias Hemhagen. När den insikten sjunker in blir naturen om än ännu vackrare. När den öppnar sina armar och säger varsågod.