Veeras Bästa

Häng med Veera Gyllenborg när hon utforskar Falkenberg. Den här gången tar familjen cyklarna och slår följe med havet genom att ta Fyrleden. En tur längs åkrar & ängar, fiskebåtar och Kattegatts vägvisare. Nu är det sommarlov för familjen och äntligen dags att göra en ny utflykt. Den här gången ska vi cykla, något som vi inte gör så ofta. Denna solig junidag och med löfte om att skåda utsikten från fyren på Morups Tånge fick jag, förutom tre av barnen, även Mats att följa med. Det var 14 år sedan jag var uppe sist och de andra har aldrig varit uppe, så alla är förväntansfulla. Så vad är Fyrleden kanske du tänker? Kattegattleden känner du säkert till, den som går från Helsingborg i söder till Göteborg i norr. Det är en havsnära led men på vissa ställen går det att komma ännu närmare havet. För att inte missa flera fina platser i trakterna runt Glommen har man här tagit fram en alternativ sträckning till Kattegattleden som heter Fyrleden. Leden är 8,5 km lång och med lilla Esther i barnsadeln så borde detta var en rätt lagom tur för oss. Vi börjar vår runda i Olofsbo, vid den långa, fina sandstranden, men bad får det kanske bli på slutet för nu vill vi trampa iväg. Turen går först genom sommarstugeområdet men strax kommer vi ut bland åkrar och ängar och passerar den gamla kvarnen som nu är pensionat och restaurang. Fyren skymtar i horisonten och vi närmar oss snabbt. Edd har inga växlar på sin cykel men hej vad det går! I Falkenberg lever myten om att det var här i trakterna som Ulf Lundell hittade inspiration till Öppna Landskap. Oavsett var den låten kom till så är det så det känns, det är vidunderligt vackert här och med vinden i håret och grönskans dofter känner man sig på något sätt så fri här. Nära havet vill man liksom bo. Vi får stanna och öppna och stänga grinden den sista biten grusväg ner till fyren. Här strövar kor som håller växligheten i schack. Tack vare Morups Tånges Fyrsällskap har det på senare år blivit allt fler möjligheter att få komma upp i fyren. Och den håller öppet flera gånger under sommaren. Datum och tider hittar du här. Vi får en pratstund med Göte Johansson, som är ordförande i Morups Tånges Fyrsällskap, och han berättar att det finns flera planer för området som snart blir verklighet. För ornitologerna som håller till här vår och höst ska det bli en värmestuga och i bodarna intill ska det bli fiskeri- och fyrmuseum. Redan i sommar kommer här vara en utställning om hur fiskarna fick tag i och förvarade is förr i tiden. Här finns också ett värn, som mest ser ut som en gräsbevuxen kulle, som barnen roar sig med att springa upp och ner för. Men en lucka leder ner i ett rum och värnet kommer också kunna visas upp framöver. Barnen rycker i luckan och vill gå ner nu. Men vi har all anledning att komma tillbaka så de får vackert vänta tills nästa gång. Göte berättar gärna om fyrens historia: I början av 1800-talet fanns ingen fyr mellan Nidingen i norr och Kullen i söder men det behövdes för att kunna navigera i de grunda kustvattnen. 1841 beslutades att bygga en och platsen blev Morups Tånge som är så långt västerut som man kan komma i Halland. Den byggdes 1842-1843. Det fanns från början en fyrmästare och två fyrväktare och fyren eldades med rovolja. 1890 gick man över till fotogen och 1930 blev den elektrifierad. Sista fyrmästaren slutade 1963 då allt var automatiserat. Linsen är original, en fransk lins där stativet är byggt av samma företag som byggde eiffeltornet. Fyren styrs av ljuset och blinkar med sitt trygga sken över Kattegatt än idag. Nu drar barnen i oss, de vill upp i fyren. På vägen upp kan man hälsa på fyrvaktmästaren (i form av en skyltdocka) och lyssna på väderleksrapporten. Efter ett hundratal trappsteg slås vi av den milsvida utsikten över fiskeläget Glommen, natureservatests vidder men också landsväg, hus och gårdar. Vinden friskar i och Esther tyckte det var lite läskigt. Vi är 27 meter upp i luften. Runt om på räcket finns skyltar som visar vad som ligger bortom horisonten. Att man skulle kunna se Anholt är dock en myt. Avståndet är helt enkelt för stort. Åt norr ser man ut över Glommen och Varberg skymtar i fjärran. Väl på marken igen strövar vi lite i området kring fyren. Sen trampar vi vidare och cyklar längs en väldigt fin väg, åkrarnas gräs böljar i vinden och asfaltsvägen har i princip ingen trafik. Vi blir tvungna att stanna flera gånger och fota den fina utsikten mot fyren. Det är något visst med fyrar, de står där så majestätiska. Så kommer vi in i Glommen, ett mysigt fiskeläge där fiskebåtarna ligger förtöjda på rad. En småbåtshamn finns också. Vårt mål är Glumstenen där vi tänkte ta fikapaus. Tycker du fyren är gammal är det inget mot sjömärket som ligger längst ut på udden här. Orkar du mer historia? Ok en kortis kommer här om Glumstenen: Glumstenen är ett flyttblock som legat här sedan istiden. Grunt vatten och rev har i alla tider gjort kuststräckan utanför Glommen svårseglad och stenen har fungerat som landmärke. Glumstenen omnämns för första gången på 1000-talet, då kallade vikingarna den för Glaumstein. Stenen användes av sjöfarten ända tills den då toppmoderna fyren på Morups Tånge byggdes. 1816 lät Sven Petter Bexell hugga in dåvarande vattenstånd på stenen. Du kanske känner igen det namnet? Det är Bexell som har ristat in texter på mängder av stenar i bokskogarna i Åkulla. Barnen fick ett litet äventyr i att försöka klättra upp på stenen. Sen blev det äntligen fika. Kasta sten i vattnet brukar också var obligatorist när vi är här och roar de små en lång stund. Leden fortsätter sedan genom Glommen och här finns affär, restaurang, pizzeria, indredningsbutik och keramikverkstad samt en jättefin badstrand. Fler möjliga stopp alltså. Tanken är ju att man ska cykla runt och följa kustvägen för att komma tillbaka till Olofsbo, men eftersom det är så fantastiskt fint och i princip bilfritt valde vi faktiskt att cykla samma väg tillbaka. Det är ju det som är så fint med att cykla sig fram i sommaren. Man gör små stopp där andan faller på och väljer de vägar som passar en bäst.

Häng med Veera Gyllenborg när hon utforskar Falkenberg. Den här gången beger hon sig till Ugglarp och barnen Edd och Esther är som vanligt med. Det blir en varierad tur genom skog, historia, hav, sand, klippor och till och med en mytomspunnen grotta! Till havet En solig aprildag bestämde vi oss för att besöka Salleberget i Ugglarp. Vi gillar Ugglarp för variationen. Idag badade vi inte, även om aprildagen bjöd på över 20 grader, men här finns långgrunda sandstränder, bad från klippor och längst ut en badstege. Här finns drivor av snäckskal som barnen kan sitta länge och rota i för att hitta den ena fina snäckan efter den andra. Precis här bland blommande trift och med svårslagen utsikt tog vi vår fikapaus. Trollgrottan Sedan var det dags att leta upp Trollgrottan. Vi parkerade på Sallebergets södra sida så vi fick vandra över berget och ner på stranden på andra sidan. Kan vara nog så utmanande på sina ställen. Sedan urminnes tider är det välkänt bland lokalbefolkningen att denna grotta är porten till trollens rike. Om man lägger örat mot klipporna kan man höra hur trollen utför sitt dagliga stenarbete i berget. För att trollen skulle vara snälla och låta folket vara i fred ställdes det ut soppa varje jul. En jul glömdes det bort och rätt som det var hördes ett väldigt brak och alla klimparna hoppade ur sopptallrikarna på bordet i stugorna. Sedan den dagen har inte sopptallriken på jul glömts bort. Spana uppåt Grottan är lurig att hitta men öppningen ser du från stigen, norr om berget, som leder ner till stranden. Där sitter två järnringar i berget precis nedaför så leta efter dem så hittar du. För att komma till grottan måste du först klättra upp och runt den, sedan krypa den sista biten på en smal klippavsats. Inget för små barn med andra ord men väl för äventyrslystna vuxna och lite större barn. Dock är själva grottan smal och grund så var försiktig. Kolerakyrkogården Vi hade en plats till att leta upp, nämligen kolerakyrkogården. Det låter kanske lite läskigt men det är en fin och intressant plats. Vi promenerade stranden söderut till den smala väg som går upp mot husen. Vi har varit här förr och gick direkt in i skogen men annars kan man följa vägen tills man ser skylten. Uppe på en liten höjd i strandskogen finns här några resta stenar på ett litet avgränsat område. Och så här lyder historien: En dag 1853 kom sjömannen Henrik Svensson gående längs landsvägen på sin väg hem till Ugglarp från Göteborg. Men Henrik var svårt sjuk i kolera och orkade till slut inte ta sig vidare. Han fick hjälp på en gård men det slutade så illa att bonden, hans hustru, en tvåårig pojke och en änka smittades och dog. Skräcken för koleran gjorde att de inte fick begravas på kyrkogården i Eftra utan begravdes här, i skogen på en egen kyrkogård. Hur det gick för Henrik? Jo han tillfrisknade och kunde ta sig vidare. Det blev ett tillfälle att prata med barnen om hur det var förr i tiden. Lilla Esther roade sig mest med att springa upp och nedför backen intill men Edd, som går i första klass, var desto mer intresserad. En skylt finns utmed vägen så platsen är ganska lätt att hitta. Koordinater: 56.816722, 12.621833 Vidare genom skogen Sen promenerade vi tillbaka genom den ljusa, lättvandrade skogen. Här växer ekar och andra lövträd och genom området löper flera stigar och ridleder. Ingen risk att gå vilse alltså. Snart var vi tillbaka på stranden igen. Årets första dopp Det visade sig att vår utflykt inte var över riktigt än. Den här årstiden räcker det att njuta av den vackra kusten och kanske doppa fötterna. Det är så härligt med havsluften efter vintern. Eller så gör man som Esther och klev på en blöt sten och vips låg hon i vattnet. Hon var först i familjen med att doppa sig det här året. Badsäsongen 2019 är igång! Barnvagnsvänligt: Inne i skogen är det inte barnvagnsvänligt men det går utmärkt att promenera på vägen ner mot havet med barnvagn. Stranden är platt och packad så det går bra att köra den på stranden också. Ska du till grottan tar du bilvägen till den norra sidan. Sträcka: Promenerar du från Salleberget till Kolerakyrkogården är det en knapp kilometer enkel väg. Har du mindre barn med dig så ta en sulky.

Häng med Veera Gyllenborg när hon utforskar Falkenberg. Den här gången blir det en vandring längs gamla gränsen mellan Sverige och Danmark. En motionsrik historielektion genom fridfull natur. Idag gjorde vi en generationsutflykt skulle man kunna säga. Oftast är de små barnen med när vi ger oss ut på men eftersom vi skulle gå en del idag så blev det Esaiah och pappa som följde med. Det var en fin höstdag och vi gav oss ut i naturen vid Älvsered i Falkenbergs inland. För några år sedan togs ett fint initiativ av Älvsereds Byalag. Ett arbete drogs igång med att göra en vandringsled på den gamla gränsen mellan Sverige och Danmark, där den gick på 1600-talet. Så det lite märkliga namnet Östdanmark kommer helt enkelt av att detta var den östligaste delen av Danmark! Här finns två sträckor att välja på. En är 17 km lång mellan start och slut, men vi tog den som är 9 km och går runt. Vi tjuvstartade också lite för leden går först en bra bit på grusväg. Vid startpunkten finns det gott om plats för några bilar. Vi parkerade dock vid Ödekyrkogården, där Pyttebaneleden går förbi, och hittade en liten plats för bilen. Vi gick en liten bit på landsvägen sedan kom vi in i riktig trollskog. Vandringsleden är oerhört välskyltad. Det finns kartor i en brevlåda vid ett par ställen men det behövs egentligen inte. Det finns tydliga markeringar med några meters mellanrum så det är ingen risk att komma på villovägar. Plötsligt hördes ett brusande ljud. Vi gick för att se efter vad det var och såg resterna av en gammal kvarn över den forsande bäcken. Den här leden ger mer än bara sköna naturupplevelser. Eftersom trakten är rik på historiska spår så finns här små skyltar uppsatta längs vägen som berättar om allt från predikande munkar och tullhus till kolerakyrkogårdar och skrönor från 1645. Strax kom vi fram till Gamlarydssjön som vi följde längs med kanten en lång bit. Här finns också vindskyddet som har ett superfint läge med utsikt över sjön. Vi slog oss ner för kaffe och kanelbullar. Och just då sprack solen fram. Vilken ljuvlig höstdag! Turen gick vidare över kalhyggen och genom storskog, vi följde sjö och bäck. Ibland var det stig, ibland grusväg. På vägen finns också ett litet soldattorp från 1820-talet. Det är väldigt gulligt men vittnar om en hård verklighet. Det känns viktigt att visa yngre generationer hur man kunde ha det för 100 år sedan. Den siste soldaten flyttade hit med sin familj 1907. Tänk att bo här med nio barn utan el, vatten och wifi! Snart har vi hittat tillbaka till stigen som vi kom på och pappa har satt på sig "svampögonen" och hittar faktiskt lite trattkantareller. Rundan är lättvandrad utan några branter eller alltför blöta passager. Här finns spänger på en del ställen. Vår tur tog ca två timmar med fikapaus. Ledens start: Ålarp Älvsered (och slut för korta rundan): 57.217776, 12.862294 Ledens slut: Ulvanstorp (långa sträckan): 57.278113, 12.807323 Här parkerade vi: 57.226751, 12.854770 Lycka till!