Havet är frihet. Jag känner mig verkligen fri. Man laddar energi, andas. När jag har bott bland berg kan jag nästan känna mig instängd, men vid havet är det fritt. Jag tror aldrig jag hade velat bo någonstans utan hav
Malin Hörting parkerar bilen på sanden. Det blåser ju som oftast på den svenska västkusten men det är inte alltid tillräckligt om du frågar en kitesurfare. Idag är det dock fina förutsättningar. Hennes blonda hår vittnar om vindstyrkan och hon ler redan innan hon öppnat bagageutrymmet. Hon klär sig i våtdräkt, tar ryggsäcken innehållande draken på ryggen. Brädan bär hon under armen när hon börjar gå längs den hårt packade sanden i ljummen, salt motvind.
”Jag var väldigt nervös när jag skulle testa första gången. Cyklade ner till havet som sjuttonåring med utrustningen helt själv. Men alla var så hjälpsamma och jag fick så fint stöd. Inom kitesurfing så finns där ingen direkt konkurrens om vågor eller plats i havet heller. Det är en härlig stämning.”
Idag bor hon och hennes dotter i Gamla stan i Falkenberg, någon kilometer från havet hon inte klarar sig utan. Vägen dit var dock allt annat än spikrak för Malin från Åsa i Norra Halland.
Efter att ha utbildat sig till Vildmark- och äventyrsguide och testat på allt från isklättring, forsränning, tagit skoterkörkort och lärt sig livräddning så var det ändå dragningen till havet som gjorde att hon blev kite-instruktör. Hennes år bestod därefter av snökite på skidor eller snowboard om vintrarna och kitesurf på havet om somrarna. Kiten tog henne till Nya Zeeland och så småningom till Cooköarna och den lilla paradisön Rarotonga mellan Nya Zeeland och Hawaii. På ön finns två busslinjer. En som går medsols och en som går motsols. Givetvis en plats på jorden helt definierad av havet.
”Jag älskade verkligen det där. Ön är liten. Du tar dig runt på 45 minuter med moppe. Min dotter Leihana föddes på Rarotonga 2019 och vi bodde i stort sett på stranden.”
Malin plockar upp kiten ur ryggsäcken och vecklar ut den på marken. Linorna sträcks och draken lyfter. På håll känns den enorm och som om den när som helst kan slita sig och försvinna bort. Malin bär dock det helt sträckta, flygande ekipaget med lätt hand mot havet samtidigt som hon bär brädan under ena armen. När vågorna når henne till låren lägger hon brädan i vattnet.
Att vilja vara nära familjen gjorde att de hamnade i kuststaden Falkenberg. Med ett stenkast till Ätran och den dagliga promenaden runt ån. Hon blir färdigutbildad sjuksköterska i vinter. Troligtvis blir det någon form av akutsjukvård i framtiden. På fritiden är hon engagerad i Sjöräddningssällskapet med bas en knapp kilometer från henne och Leihanas hem och i sommar kommer de båda synas i sommarens familjeteater Emil i Lönnerberga på Teatergläntan.
Som på beställning drar en vind med Malin och draken. Håret avslöjar vindens riktning och med små rörelser väljer hon själv vilket håll hon fullkomligt flyger fram över vattnet. Solen skiner igenom ett tunt molntäcke och Ugglarps klippor och gröna natur lyser upp stranden.
”På senare år har jag uppskattat årstiderna och variationen i Sverige. Jag gillar skiftningarna och havet när det är lite mer rufft. Och man lärde sig älska att det blåser för längesen”.
