Steningekusten – förtrollande naturreservat med dramatisk historia

Steningekusten är det nya namnet på de gamla naturreservaten Stensjöstrand och Steninge. Här finns kusthed med stenstränder, sandmarker, klapperstensfält, klippor och mindre områden med lövträd. På betesmarkerna strövar islandshästar och betande får. En ljummen kväll går det att välja ut en egen klippa och njuta av en magisk solnedgång. På hösten kan man vandra på de vindpinade stränderna och känna saltstänken i ansiktet. Naturreservatet har sin tjusning under alla årstider.

Hallandskusten må vara fridfull och idyllisk, men den ruvar också på dramatisk historia. Vi beger oss till oktober 1675. En månad tidigare hade Danmark förklarat Sverige krig, i det som senare kommit att kallas Skånska kriget.
Frågan var om Halland fortsatt skulle vara en svensk provins, eller om hallänningarna efter kriget åter skulle lyda under Danmark. När soldater och båtar skymtades på håll var det inte givet om det var svenskar eller danskar.
Vakthållning kunde vara en fråga om liv och död. Vid Stensjö placerade man i all hast ut män från bygden för att spana. Men, att sätta odrillade bönder på denna post kunde vara en utmaning. Spåren av detta ser vi i domböckerna.

Den 5 oktober 1675 läste länsmannen Sven Persson i Lynga upp namnen på en lång rad män som skulle prövas inför lag och rätt vid Årstads häradsting. Samtliga män hade varit posterade som vakter vid Stensjö. Disciplinen hade dock inte varit den bästa hos bönderna. Vi kan misstänka att de tog hjälp av spriten för att hålla sig pigga och vakna. Mitt i natten hade de börjat skjuta och skrika. Det ville sig inte bättre än att generalen och hans folk på Stensjö säteri först trodde att danskarna var komna! Generalen skickade ut folk som skulle förmana vakterna ”at holla sigh rolige” (att hålla sig lugna), men trots detta fortsatte männen att föra oväsen och fyra av sina bössor.

De instämda bönderna meddelade undvikande att de skulle svara på anklagelserna vid nästa ting. Så skedde nu inte, utan målet rann ut i sanden.

Text: Andreas och Anna Karlsson