Hjuleberg – rhododendron och trolldom

Hjulebergs gods i Abilds socken förknippas i dag med de enorma rhododendronbuskarna i parken. En dag om året har man öppet så att allmänheten kan beskåda blomsterprakten.
Huvudbyggnaden som vi ser är från 1878, men godset är känt sedan år 1370.
Hallands förste landshövding, Bengt Lilliehöök, köpte egendomen år 1662 och därefter blev Hjuleberg släktens huvudgods i många generationer. När Bengt avled år 1665 tog hans hustru Anna Ekeblad över som ägarinna. Till denna kvinna återkommer vi strax.

Vi beger oss till år 1672. Det var en tid då trolldom och vidskepelse höll befolkningen i ett järngrepp. Djävulen sågs som en fysisk person. Denne svansprydda varelse med sitt eldsprutande gap kunde dessutom smyga runt varsomhelst och sätta sina klor i folk. Såväl män som kvinnor kunde även ingå pakter med satan. Alla dessa gärningar var självfallet belagda med dödsstraff.
Mjölk, smör, tjuvmjölkning och förtrollad boskap är ständigt återkommande teman i trolldomens värld. Med hjälp av magiska verser eller ritualer kunde onda kvinnor kasta sjukdomar på grannars boskap eller göra så att sådden inte växte.
När elaka rykten om trolldom uppstod kunde de vara svåra att utrota. Ont skvaller kunde dessutom bli riktigt farligt för den som pekades ut, så det gällde därför att stävja allt sådant prat.

Inger Persdotter och hennes make Olof Månsson i Bössegård var bönder under fru Anna Ekeblad till Hjuleberg.
Hustru Inger ansåg sig ha blivit rejält skymfad, och den 10 augusti 1672 begav hon sig till fru Ekeblad för att beklaga sig. Inger hade kommit ”i ord och Røchte” om att ägna sig åt vidskepligheter. Det var grannhustrun Malin Jensdotter som spridit ut skvallret. För ungefär nio år sedan hade Inger lånat en smörkärna av Malin. När hon haft kärnan hos sig skulle hon enligt Malin ha strukit trollsmör i den. Malin berättade att hon fick tillbaka kärnan samma dag som hon lånade ut den, och då hade där varit trollsmör på bottnen. Med hjälp av en spåna hade hon skrapat bort det gula och kastat på elden för att bli av med otyget.
Trollsmör är en slemsvamp som växer på förmultnad ved och stubbar och bildar en vit eller gul massa. I folktron menade man att häxor använde sig av ett väsen som kallades för bjära eller trollhare för att stjäla mjölk från grannens kor. Bjäran spillde ibland lite av mjölken i skogen, vilket då kallades för trollsmör.
Att smörja in någons kärna med trollsmör kunde bara betyda att man ägnade sig åt vidskepligheter.

Det kan inte alltid ha varit lätt att vara frälsebonde och lyda under en adelsgård, men i vissa fall hade det sina fördelar. Blev man orätt behandlad hade man en stark man eller kvinna som kunde föra ens talan, och fru Ekeblad stämde in alla inblandade till tinget.
Inför rätten kunde Malin inte bevisa sina påståenden. Inte heller hade hon vittnen som kunde intyga vad som verkligen funnits på bottnen av smörkärnan. Anklagelserna vilade på ytterst lösa grunder.
Nu hade Malin inget annat val än att ta tillbaka sina ord. Hon förklarade hon att hon inte kunde säga något annat än att Inger var en ärlig dannemanshustru på alla sätt och vis. Hon bad om att få förlikas med grannkvinnan, vilket Inger gick med på.
Inger hade agerat precis såsom man skulle när onda rykten riskerade att fördärva ens vandel. Ett kraftigt mothugg vid tinget brukade vara ett effektivt sätt att få tyst på lösmynta människor. Att tiga still och hoppas på att skvallret skulle dö ut var sällan rätt medicin.

Genom domböckerna kan vi få åtskilliga inblickar i stort och smått kring Hjuleberg och de underlydande bönderna. I februari 1677 dyker en dramatisk episod upp. Danskarna hade plundrat i trakten och Hjuleberg hade inte klarat sig undan skövling. Nu vädjade fru Ekeblad till häradstinget att bönder i trakten som kommit över inventarier som tillhörde säteriet omedelbart skulle lämna tillbaka dessa. Annars skulle de stämmas för tjuveri.
Anna Ekeblad levde ända fram till 1685 och hennes kista står fortfarande i det Lilliehöökska gravkoret i Abilds kyrka. Koret är inte öppet för allmänheten, men man kan beskåda hennes vapensköld på kyrkans utvändiga korvägg.

Text: Andreas och Anna Karlsson