Funtaliden – svinaktigt uppförande

År 1908 gjordes en oväntad upptäckt i Fagereds socken. I markerna inte långt från Fagereds samhälle hittades ett antal ofullbordade ämnen till dopfuntar! Dopfuntarna har kommit att kallas Fageredsfuntar och anses vara från 1200-talet.
Efter att dopfuntarna upptäcktes fördes de till museum i Lund där de förvarades i nästan 100 år. Nu är två arbeten återbördade till sin ursprungliga plats inte långt från Fagereds samhälle.
Funtaliden är numera ett rofullt friluftsmuseum där man kan beskåda de ofullbordade ämnena. Där finns en kort promenadslinga med skyltar som skildrar det mödosamma arbetet att hugga funtar. De utplacerade bänkarna gör Funtaliden till en perfekt plats för en picknick.

Men nu skall vi berätta om vad som händer i markerna runt Fagered för drygt 300 år sedan. Hösten 1722 började göra sitt intåg. Två veckor innan Mickelsmäss var Erik Svensson i Bösteshult ute i markerna. Då fick han syn på sin själasörjare, den färgstarke Nils Bagge. Prästen var i full färd med att driva svin ut ur gärdet. Djuren såg ut att tillhöra Per Nilsson i Tofta. Prästen hanterade djuren illa. Han skickade sin bandhund på svinen och han slog ”grymmerligen” på dem med en stake som han hade i handen.
Två av svinen klarade sig undan någorlunda väl, men det tredje fick prästens hund fatt i. Bandhunden skadade svinet så illa att det blev kvar på marken. De oskadda djuren förde han mot sitt eget fähus.

Varför gick kyrkoherden lös på Pers svin? Jo, de hade tagit sig ut i prästens gärde och själasörjaren ville inte ha dem där. De kunde fördärva hans grödor!
Om vi får tro på vittnena så fanns det ingen anledning för prästen att bli så upprörd. Dagen innan hade han nämligen bärgat all sin säd. Med andra ord torde inte svinen ha kunnat göra någon direkt skada. Det handlade snarare om principen att djuren inte skulle ge sig in på markerna.

Den 16 oktober 1722 hade Per stämt sin präst till Fauråstinget. Svinet hade dött, och nu anklagade han Nils Bagge för att ha slagit ihjäl djuret. Han begärde upprättelse och skadestånd för det inträffade.
Prästen nekade först till alla anklagelser, men Per hade förberett sig. Han kallade fram Erik Svensson i Bösteshult till vittne. Han berättade allt han hade sett.
Nu började det bli svårt för prästen att slingra sig. Skrivaren noterar i protokollet att Nils Bagge ”äntligen” erkände att Eriks vittnesmål var korrekt. Däremot menade han att Pers svin under hela sommaren hade tagit sig in på hans gärde och orsakat stor skada. Prästen begärde därför att få uppskov till nästa ting så att han kunde stämma in vittnen. Han menade också att han hade blivit stämd med så kort varsel att han inte hunnit förbereda sig ordentligt.

Tingsrätten tog inte hänsyn till prästens undanflykter. Med hänvisning till brottmålsbalkens 44:e kapitel såg man det som skäligt att Per Nilsson skulle få full betalning för det ihjälslagna svinet. Djuret taxerades till tre daler silvermynt. Därtill fick prästen böta tre mark för sitt våldsamma agerande. Han fick också stå för Pers utlägg i samband med rättegången.
Fageredsprästen var en man som ofta hamnade i hetluften – ibland som åtalad, ibland som sakförare!

Text: Andreas och Anna Karlsson